Börjat dagen med ett T-pass som det så vackert heter, tröskelfart är ett annat ord som kanske beskriver ändamålet bättre.

Enligt Daniels VDOT-tabeller bör jag ligga omkring 4:55-5:05 under dessa pass men det känns lite långsamt tycker jag. Ska granska avsnittet i boken lite närmare senare i dag tror jag.

EDIT: Kollade lite mer i Daniel's Running Formula och fick fram 4:40-4:50, vilket låter bättre.

Dagens 6,04 km löptes iförd knallröd tomteluva på 28:12 (4:40) och visst känds det lite i benen men det fanns ganska mycket mer att ta av tycker jag nog. Varför jag springer på julafton? Jo, jag sprang ju förra året också och i dag är det så illa att det är mindre än två veckor kvar till marathonloppet i Skövde - då kan man inte ligga på latsidan!

Har suttit och lekt lite med ett eventuellt program för 2008 i kväll(/natt). Här är ett mängddiagram (antal löptimmar per vecka). Alla pass är räknade i underkant så vi får väl se hur det blir i slutändan. Programmet känns mycket preliminärt än så länge även om varje dag är planerad just nu.

Röda veckor är "tävlingsveckor", varieras en hel del om tävlingen löps som träningslopp (=distans/snabbdistans) eller tävlingslopp (fullt ös - medvetslös!).

Brandgula veckor är träningsveckor och gröna återhämtningsveckor. Bör kanske lägga in någon mer återhämtningsperiod veckorna innan Sthlm marathon?

Får som sagt se hur det blir, men det är kul att leka lite med tanken i alla fall :)

Endast 6,8 km lätt distans på 36:21 för att få fart på benen igen efter förkylningsuppehållet. Blev dessutom ett tennispass i dag (igen) vilket kanske kan vara bra med tanke på semifinalen i KM under lördag förmiddag.

- Släpp ut tre rastlösa hästar i sommarhagen och de finner nya möjligheter.

Telefonen ringde och någon har tydligen sett tre hästar springa precis vid tågspåret. Eftersom vi bor inklämda mellan E20 och järnvägen (och dessutom skjutfältet..) har vi hagar i anslutning till banvallen.

Denna gång var det dock annorlunda, hästarna gick inte i hagen helt enkelt och det enda som skiljde de från X2000-tågen var ett taggtrådsstängsel. Iförd träskor sprang jag dit och tänkte att om hästarna känner igen mig kanske de följer efter mig tillbaka till gården, men icke. Man stoppar inte tre skenande hästar så lätt, hade Patrick Wahl varit där hade vi tre nya startande till Täby Galopp. Tänkte att det är väl bara att hämta en hink havre och en grimma så ska jag nog lösa det här. När jag precis lagt om riktningen tillbaka mot stallet kommer ett tåg, långsamt. Kommer ett tåg långsamt kan man vara säker på att snart kommer ett till dundrande då det blir dubbelspår en kortare sträcka mot Eskilstuna.

Sprang tillbaka (ungefär 600 m) och bytte till första bästa par skor jag kom över, Lacoste blev det, och sedan på med en jacka, mössa och handskar. Vidare till stallet och sen ut mot hästarna igen - tur att man är löptränad, fort gick det!

Väl tillbaka är hästarna borta... De är inte vid första holmen, inte heller andra utan den tredje, så långt bort det går att komma. Springer på precis som förut men havre, men när de ser havrehinken kommer de travandes mot mig lite lugnare. Ungefär 10-20 meter från mig kommer, ja just det, tåget i full fart bara ett 30-tal meter från oss. Hästarna kommer återigen i sken, men denna gång lyckas jag lugna ner de efter bara ett par minuter.

På tillbakavägen ser vi nog ut som en tecknad film; jag går med en av hästarna i grimma och lockar med en havrehink en halvmeter framför hästen för att få henne framåt, då och då får hon dock lite havre för att hålla sig lugn. De andra två följer efter som på ett pärlband.

Måste säga att man kan springa väldigt fort på en ganska lång sträcka när man får lite adrenalin i kroppen, kanske vore något att framkalla i något lopp. Nu fick jag dock nog med spänning för ett tag framöver.

Spänning i vardagen? Ja, tack, mn under lite mer kontrollerade former... ;)

Kom på ett lämpligt mål inför säsongen 2008 - att klämma sig in på Ärla IFs "10-bästa genom tiderna" på marathon.

Bjarne Thysell-64           2:14:42.0m  1998
Stefan Hall-67                2:28:04.0m  1997
Arne Holmberg-50          2:38:49.0m  1984
Erik Flodmark-18            2:41:05.0m  1948
Bengt Gustafsson-45      2:41:09.0m  1983
Arne Ljungvall-29           2:42:01.0m  1967
Kurt Schmid-72              2:45:30.0m  1995
Stefan Aläng-74             3:09:45.0m  1997
Claes Caspár-67             3:23:22.0m  1989
Lennart Pettersson-20  3:24:56.0m  1974

Bjarne (nummer 13) leder och den tiden känns gaaaanska långt borta... Däremot kanske man kan nå 3:24:56 innan 2008 är slut, kanske inte i Stockholm men under senare delen av hösten är det väl inte helt omöjligt? "Bara" under 3:35:21 i Sthlm Marathon först så...

Nåja, först ska jag kurera mig klart så jag kan återuppta löpträningen - sen får jag fortsätta drömma. Finns ju som bekant bara ett sätt att bli bättre - träning!

Tänkte delge två citat från tv-serien House, just nu håller jag ögonen på avsnitt nio (säsong 4).

"Du har tre val i livet: Var bra, bli bra eller ge upp."

"Om man inte försöker kan man inte misslyckas."

 

Lite tänkvärt tycker jag allt.

Förra året debuterade jag på marathonsträckan i Stockholm. Bortförklaringarna till att tiden inte blev bättre är många och de kan jag väl ta en annan gång, men jag spurtade i alla fall.

Lätt distans 20,4 km på 1:54:16 (5:36).

Kom lite sent ur sängen men var fast besluten om att springa ett lite längre pass i dag. Planen var från början att springa i minst 90 minuter men efterhand övergick jag till 2 mil som mål.

Inledde med lite gymnastik och uppvärmning inomhus innan jag gav mig ut i kylan, kvicksilvret var på minus men humöret på topp. Startade upp lite lätt med min uppvärmningsslinga på 4,5 km, eftersom den till största delen går i skogspartier ger den en bra start och lite inspiration till resterande delen av passet. Kändes bra men glömde att kolla av klockan efteråt, känslan är dock viktigare under de längre passen.

Fortsatte sedan ut på en tur i samhället på lite olika småvägar och sedan tillbaka en sväng på 4,5-varvet jag tog först. Väl hemma blev det ett varv på långa intervallslingan (1 km) för att komma upp i dryga två mil. Egentligen försöker jag hålla mig bort från sånt som egentligen bara är för träningsdagboken som exempelvis oplanerade kilometertillägg men det gick ju så lätt i dag.

Kan väl inte påstå att jag var oberörd av passet men det gick riktigt bra. I början av September sprang jag St Eriksloppet på 1.46.43, min debut på halvmarathon och det var ju faktiskt "bara" 8 minuter bättre än dagens pass.

Har fått ett erbjudande att delta i en golftävling på Minitouren i början av nästa år. Tävlingen spelas på Gripsholms GK i Mariefred men jag har inte bestämt mig för om jag vill spela eller inte - ser mig själv som en ganska värdelös golfare...

Loggade in på golf.se för att kolla vilket handicap jag landade på efter säsongen -07, visade sig vara 7,9. Målet var under 8,0 så det är väl godkänt, faktum är att jag har klarat mina mål varje år som golfare:

1a året: 36

2a: 18

3e: 13

4e: 10

5e: 8

Nästa år vet jag inte hur mycket tid löpningen kommer ta, golfen kommer nog komma lite i skymundan i alla fall, men om jag nu ska spela i Mariefred måste jag ju träna lite...

Rankingen här nedan säger mycket, men inte allt! Faktum är att jag kom på 14e plats i Klubbmästerskapet (herrklassen) över tre rundor, kanske var det löpningen som gav mig uthålligheten att klara av det?
 

Ta fram kaffet och lägg upp kakorna - här kommer en sammanfattning av gårdagen. Varning för skratt om du tycker om ironi/skadeglädje - det bjuder jag på!

Klockan ringde 06:10 och efter ett något segt uppvaknande packade jag tennisväskan, slängde i mig en macka och ett glas vatten för att sedan stressa ut till bilen. Vem uppfann snooze-funktionen!? Redan här var dagen på minus, men det hann jag inte reflektera över då, full fokus på seriematchen i Västervik 12.00.

Väl ute, givetvis försenad, upptäckte jag att bilen såg ut som en isglass. Frågade mig själv om man orkar skrapa rutorna eller chansa och rulla iväg lite försiktigt, det blir ju trots allt varmt riktigt fort i min Mazda. Som ni förstår valde jag alternativ 2, en riktig nitlott visade det sig. På något outgrundligt sätt lyckades jag backa ut från gårdsplanen, köra förbi stallet, vidare förbi postlådorna, men nere vid gamla E20 var det bara att inse att jag hållt en snitthastighet på kanske 10 km/h och med den farten så tjänar jag nog på att skrapa rent bilen... Hämtade efter mycket om och men upp andra- och tredjesingeln och jag hade tom. lyckats köra in all förlorad tid, tack för att det inte var vinterväglag.

Resan fortsatte nu via Södertälje mot Västervik och vi hade några mycket givande diskussioern i bilen, så blir det om man sätter två naturvetare i framsätet. Efter att ha löst Sveriges miljöproblem (iaf en del av de), skapat nya arbetstillfällen samt tjänat in en miljon kr åt staten genom att byta ut alla strålkastarlampor vid motorvägarna mot lågenergilampor avlöste vi diverse uträkningar, bland annat hur många vägsträck vi hade passerat under vår färd. Tror vi var uppe i 40 000 ett tag efter Södertälje.

Intog en brunch vid 09:20 bestående av pytt i panna med stekt ägg och rödbetor, mums! Kanske skulle den här dagen inte bli så tokig ändå?

Jag anade inte hur fel jag hade i mitt resonemang för väl nere i Ödeshög.... Ja, just det, Ödeshög - Den lilla kommunen med de stora möjligheterna. Jag hade missat att svänga av och bytt riktning mot sydost, nu hade vi fortsatt sex mil (60 km, ungefär ett ultramarathon) i sydvästlig riktning. Liiite småstressad svänger jag in på närmsta bensinmack bara för att konstatera att det var bara att åka tillbaka till Linköping de sex milen och sedan tio mil till för att komma till Västervik. Tolv mil extra bilåkning och drygt en timme förlorad tid med andra ord. Plattan i mattan, nu får du visa vad du går för Mazda lilla.

Problemet var inte bara att vi skulle komma för sent, vi hade inga kontaktuppgifter till spelarna i Västervik heller. Dessutom var det bara min mobil som kunde användas då en var hemma och en annan hade dåligt batteri.

Efter att ha snittat 160 km/h tillbaka till Linköping insåg jag att det endast var 90-väg till Västervik, dessutom med inslag av fartkameror. Tog upp mobilen och började ringa nu när det var "lugn" körning, någon måste googla fram telefonnummer till tennishallen i Västervik. Hemma svarade ingen, vår tränare hade ingen tillgång till internet men hälsade "Kör försiktigt!" - "Absolut", svarade jag och försökte hitta omkörningsalternativ på den krokiga vägen. Till slut fick vi tag i rätt nummer och vi meddelade att vi antagligen skulle komma en halvtimme för sent vilket skulle innebära 12:30 - de verkade inte jätteglada men det lät som om det var okej.

Klockan 12:30 missade jag att svänga av den motorväg som tog över sista biten mot Västervik (och också förbi...), det var bara att försöka hitta en möjlighet att vända - vilket inte är så lätt på en motorväg. Efter mycket om och men kom vi in i Västervik, "Där är hallen!" ropade någon samtidigt som vi körde förbi infarten (denna gång skyller jag på eniro.se). Antog att det gick att åka in från andra hållet men så var inte fallet, bara att vända om... igen.

Hittade, otroligt nog med denna dag, en parkering i närheten. Trodde vi, visade sig att det var en trevlig promenad på ett antal hundra meter innan vi hittade en öppning i ett stängsel för att komma fram till hallen. Finally.

Efter ett snabbt ombyte och en inbollning på 5 minuter hade jag vunnit lotten och valde att börja serva. Klockan var då 12:50. Äntligen igång, pulsen fortsatt hög efter allt stressande men kroppstemperaturen hade jag inte fått upp så hela kroppen kändes stel efter flera timmar i förarposition. Småsega ben med andra ord.

Nu kunde väl ändå ingenting mer gå fel, vi spelade sista seriematchen för hösten/vintern och mötte det sämsta laget. Vi kunde varken åka ur eller gå upp så det var hedern vi spelade för. Började hitta rätt stämning men spelet flöt inte direkt på, stelt och sena reaktioner.

Efter tre game slog jag en sena och uttrycket från Bryssel i våras "Allt som kan gå fel går fel" kändes som ett understatement. Upp med mungiporna, bara att byta racket, som tur är har min andra racket samma tryck som min första vilekt gör att skillnaden är i princip obetydlig. En ljuspunkt!

Låg under med 0-5 i första set innan jag kände att jag började komma igång, tog två snabba game men lyckades inte vända setet, 2-6 till hemmaspelaren i första alltså. I andra började jag uselt med att tappa serven direkt, men sedan hade jag ordentligt spelövertag men lyckades inte knyta till ett av hans servegame där jag hade 0-30. Hade jag fått med mig det hade matchen nog vänt till min fördel. Förlorade 2-6, 3-6.

Matchbollen var lite tragikomisk, nästan lite signifikativ för hela dagen. Min serve i backhandrutan, försöker kicka ut serven på hans backhand och får till en riktigt bra skruv. Dessvärre har någon uppfunnit en anordning som hela tiden är i vägen - nätet, bollen studsar på nätet och ut. Andraserve alltså och tankar som att ge upp matchen med ett dubbelfel kommer fram - men aldrig! Ska han få vinna matchen ska han banne mig få förtjäna det, här får man ingenting gratis inte. Ställer mig redo för andraserven och börjar min förberdelse. "Doing, doing" låter det - en boll kommer in från banan bredvid där Jacob just vunnit andrasingeln för vår del men nu är det någon form av träningspass där. Suckandes ställer jag mig återigen redo och börjar förbereda mig för serven, kan inte ritkgit koncentrera mig så väljer att gå iväg och slå över bollen vid sidan till andra banan, det kan väl ändå inte bli värre en dag som denna? Lyckades få in serven, blir till och med ritkigt bra längs med mittlinjen, men vad hjälper det - matchen förloras.

När jag kommit av banan visar det sig att vi har 2-1 efter singlarna och dubbeln avgör om det ska bli full poäng till oss eller delad ära. Efter lite taktiksnack som i princip bygger på att ingen har någon lust att spela dubbeln blir det så att jag och Daniel (tredjesingeln) ska debutera som dubbelpar.

Jag väljer att ta hand om backhandssidan för att kunna komma runt och spela forehand inside-out eller slå en låg slice som retur. Taktiken håller fint i första set som vi tar hem med 6-2 om jag inte minns fel, i andra set har vi ett litet övertag i princip hela setet men det blir tiebreak som får avgöra där vi viker ned oss en aning och förlorar 7-5 (tror jag, la ingen större energi på att komma ihåg siffrorna).

Istället för tredje och avgörande set avgörs seriematcherna i supertiebreak, först till 10 vunna poäng med andra ord. Inleder katastrofalt med 0-3 direkt, "Nu blir det till att kämpa!" tänkte jag och vi lyckas spela upp oss till 6-6 inför andra sidbytet. Tar några poäng till och spelar fram till matchboll vid ställningen 9-7, Daniel "missar" första och nu är det min tur att returnera, vore småskönt att ta denna så vi slipper 9-9... Serven kommer ut mot kanten på min backhand och jag slår tillbaka cross, får tillbaka en bra forehand och slicar en kort cross tillbaka. Efter ytterliggare några slag lyckas Daniel avgöra med en lagom lös backhandvolley-lobb-passering eler vad man ska kalla det, den sitter på linjen i alla fall.

På vägen hem lyckas vi undvika(!) Ödeshög och intar lite näring i Nyköping innan vi tar motorvägen hem via Södertälje. Väl hemma slocknar jag efter några sidor av Daniels' Running formula.

Säger som Magnus Uggla: Woahoo, vilken häärlig daag!

Slipper se/höra på Idol, Eurosport sänder semifinalen mellan Skottland och Danmark. Om nu Danmark vinner blir det helnordisk final eftersom Norge i form av lag Ulsrud redan är klara.

Curling kombinerat med Daniels' Running Formula, låter väl inte helt fel?

Minst tre gånger om dagen kollar jag in Sök i startlistan på Stockholm Marathons hemsida för att se om jag kommit med. Den 20 november drogs startavgiften och det bör ta "drygt en vecka" innan man finns med. Antagligen beror dröjsmålet på att så många anmäler sig nu.

Ny bansträckning dessutom, vet inte riktigt vad jag tycker om det men det blir nog bra, om man kommer med...

Genomförde ett pass före frukost i dag, kom ut vid kvart över sju och det var betydligt varmare än jag hade planerat. Svettades floder, men slängde av mig en tröja och vantarna efter ett par kilometer och plockade upp de på hemvägen. Pannlampan fick också ge vika efter några kilometer då det ljusnade bättre än förväntat. Sprang, dessutom, utan klocka (lämnade den vid starten) vilket var lite ovant, gillar att hålla koll men tror det är bra att blanda lite och bara springa på känsla. Var ju trots allt bara morgonlöpning vilket räknas som "lätt distans" och heter det "lätt" ska det banne mig kännas lätt också.

Totalt 10,3 km på 54:30 (5:17).

Efter välbehövlig frukost och vila framför Eurosport var det dags för ett styrkepass med lite olika övningar. Googlade först runt lite för att hitta övningar jag tycker passar och satte sedan igång. Passet finns här och tog för mig lite drygt 34 minuter då jag fokuserade på att göra varje övning så tekniskt rätt som möjligt eftersom det var första gången med många av de.

Kan för övrigt tipsa om balansboll.nu, en riktigt bra sida med många illustrerade övningar.

Ska bege mig in till tennishallen för ett pass nu.